901106

Som ni som känner mig redan vet (och säkert många andra också) så är dans vad jag brinner mest för här i livet. Därför tänkte jag att mitt första inlägg ska ägnas dansen.

Det började när jag var ett litet barn och fortfarande sprang runt mammas ben, eller inte riktigt, men nästan. 6 år var jag, då mamma antagligen tyckte jag skulle göra av min energi på något sätt, så hon skrev in mig på Dans&musikskolan i Enköping, hos en viss Lisbeth Zachrisson. En kvinna som beundras av mig än idag, och kommer för all framtid att beundras av mig för den energifulla, glada och härliga koreograf hon är. Hon har inspirerat mig otroligt mycket under alla mina dansår, och gör det än, även fast det var många år sedan jag dansade hos henne nu. Det var där det hela började, och fortsatte, och fortsatte. Tills jag inte kunde utvecklas mer här, nivåan passade till slut inte mig. Då tog jag beslutet att lämna dansen i Enköping, och börja i Västerås. Där är jag kvar ännu, + danslinje i skolan.

Vilket beroende jag framkallat under alla dessa år. Jag kan faktiskt ställa mig upp och helt sanningsenligt säga att jag får svåra abstinensbesvär om det är perioder då jag inte kan dansa, t ex. om man haft oturen att åka på någon allvarligare skada och så vidare, sådant som tyvärr händer. Inte ofta, men det händer.
Dom perioderna är plågsamma ska jag säga er.
Känslan av att gå in på golvet, ha fokuset just där och ingen annanstans, släppa allt annat för en stund, bara sväva ut och göra det hela så personligt och uttrycksfullt som möjligt, känna att man lever, går inte ens att förklara.

Puss&kram / T.